Runeberg & Stagnelius

Anno1792

Runeberg och Stagnelius och krigen

 

Johan Ludvig Runeberg.

Finska kriget, det krig då Sverige förlorade Finland, består av en lång rad av militära fiaskon. Av alla misslyckanden är nog Sveaborgs kapitulation den som diskuterats flitigast medan slaget vid Lemos som Runeberg skaldar om i Den döende krigaren.

 

Vid slaget om Lemo landsteg en mindre styrka om 2 000 man i närheten av Åbo med målet att återerövra staden från ryssarna. Landstigningen var en del av en strategisk manöver som var tänkt att sätta press på ryssarna och därigenom bana väg för den svenska huvudstyrkan som hade avancerat ned genom Finland under sommarmånaderna 1808.

 

Efter landstigningen vid Lemo udde tog sig svenskarna flera kilometer norrut. Först när de befann sig i Åbos absoluta närhet stötte de på motstånd. Ryssarna tvingade svenskarna till en snabb reträtt.

 

Längre norrut lyckades också ryssarna återta kommandot. De stoppade den svenska huvudarmén och slängde ut svenskarna ur Finland en gång för alla. Kriget var över.

 

Att Gustav IV Adolfs underlåtande till handling bidrog till förlusten av Finland är de flesta eniga om. Men betyder det att Gustav IV var en usel kung? Läser man O´Regans utmärkta bok I Stormens öga får man en nyanserad bild av monarken, den siste i Vasaätten.

 

O´Regan menar att Gustav IV Adolf var beroende av rådgivare som ofta gav honom missvisande information. ”Än en gång placerade Gustaf Adolf en person som han saknade förtroende för på en central post”, skriver han. ”Och just den här oförmågan att kunna förutse vilken enorm skada fel person på fel plats i fel tid kunde åsamka det stora försvarsmaskineriet tycks ha varit Gustaf Adolfs verkligt stora brist”.

 

Gustav IV Adolf styrde ett land under en krigisk och omvälvande tid. Få länder i Europa kunde undgå Napoleonkrigens följdverkningar, även för ett litet avsides land som Sverige innebar det stora påfrestningar. Frågan är om någon kung hade klarat av konststycket att hålla Sverige utanför Napoleonkrigen och därigenom rädda kvar den östra rikshalvan.

 

Gustav IV Adolf var en stolt man som vägrade inse att Sverige var en randstat. Hans kritiska inställning till den franska revolutionen och Napoleon ledde honom allt som oftast fel. Han anslöt till alliansen mot Napoleon, en allians som skulle visa sig allt för svag. När så Ryssland bytte sida efter en lång rad motgångar i kriget – tsaren slöt en allians med Frankrike – hade inte lilla Sverige så mycket att sätta emot. Ryssarna gick in i Finland som blev en del av tsardömet. Det gjorde i sin tur att Johan Ludvig Runeberg så småningom fick något att skriva om. Så det kan gå.

 

Målning som skildrar slaget vid Ratan under Finska kriget.

Efter 1807-1808 års krig slutade de svenska makthavarna att snegla på stormaktstiden. Istället för att slakta människor och styra resurserna till militären fick staten andra uppgifter, som att se till att alla svenskar kunde läsa. Sverige fick också en ny regeringsform efter statskuppen 1809. Även om den kan te sig smått omodern för en nutida betraktare så var den ett första steg mot demokrati. Kungamakten begränsades. Statsrådet gjorde juridiskt ansvariga inför riksdagen och lagstiftningen delades mellan kung och riksdag (som dock fortfarande var uppdelad i fyra stånd; adel, präster, bönder och borgare. Det tog ytterligare 57 år innan Sverige fick sin tvåkammarriksdag.)

 

För finlandssvensken Johan Ludvig Runeberg var bitterheten över att Sverige förlorade Finland helt överskuggande när han skrev Fänrik Ståls sägner. Så mycket av det märks inte i Den döende krigaren som handlar om en rysk krigare som ligger döende efter slaget vid Lemos. Andra raden i dikten lyder: "Det var på Lemos strand… "

 

Några år efter att Gustav IV Adolf lämnat landet beträdde en ny hätskare Sveriges mark, den blivande Karl XIV Johan, Sveriges sista krigarkung som trots sina franska rötter precis som sin företrädare anslöt Sverige till alliansen mot Napoleon. Hans plan var hela tiden att norpa Norge från dansken.

 

Efter slaget vid Austerlitz 1805 var Napolen segerherren. Tio år senare var hans välde krossat.

Under striderna mot Napoleon fick Karl Johan befälet över den så kallade nordarmén, bestående av svenskar samt omkring 95 000 preussare och ryssar. Han var sparsam med de svenska trupperna som han bara i undantagsfall satte in i striderna. Han ville ha en intakt här i det kommande fälttåget mot Danmark.

 

När han väl tågade upp genom Danmark i början av 1814 tvingade han grannlandet snabbt till kapitulation. I Kielfreden samma år avträddes Norge till kungen av Sverige, starten på unionstiden.

 

Stagnelius beundrade vår sista krigarkung och hatade Napoleon. ”Vid hvarje ny motgång kejsaren lider bryter han ut i ett jubelskri”, skriver Fredrik Böök i sin monografi Erik Johan Stagnelius. I dikten Öfver slaget vid Vittoria gläds Stagnelius över att Spanien befriats från Napoleons horder. Han njuter vid tanken på den stora alliansen som ska befria hela Europa.

 

I en annan dikt kallar han Napoleon för den korsianska röfvardrotten. Karl-Johan blir istället en frälsare som trofast räcker Svea handen. Han jämförs med svenska kungar som Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Karl XII. I Högtidssång skriver Stagnelius om kriget mot Danmark:

 

"Carl Johan med gigantiskt hot

Besegrar dvärgars ställda hinder

Och Dana störtar till hans fot

Med rifna hår och bleka kinder."

 

Den döende krigaren

(Runeberg)

 

Försvunnen var en blodig dag,


Det var på Lemos strand,


De slagnas sista andedrag


Ren tystnat efter hand;


Det mörknade kring land och hav


Och lugn var natten som en grav.

 

Vid brädden av den dunkla våg,


Som skådat dagens strid,


En gammal krigare man såg,


En man från Hoglands tid;


Hans panna låg mot handen stödd,


Hans kind var blek, hans barm förblödd.

 

Ej kom en vän, som kunde få


Hans sista avskedsord,


Ej var den jord, han blödde på,


En älskad fosterjord.


Hans hembygd Volgas bölja skar;


En hatad främling här han var.

 

Hans öga lyftes opp ibland,


Fast slocknande och matt.


På samma slätt, på samma sand,


Helt nära där han satt,


En halvt förstelnad yngling låg;


Han såg på honom, när han såg.

 

När kulan ven, när striden brann,


När bådas blod rann varm,


Med vredens eld de mött varann


Och prövat svärd och arm.


Nu sökte ej den unge strid,


Nu höll den gamle kämpen frid.

 

Men natten skrider mer och mer,


Man hör ett årslags sus,


Och månen går ur moln och ger


Den hemska nejden ljus;


Då syns en julle tätt vid strand,


En ensam flicka ror i land.

 

En fridlös vålnad lik, hon steg


I spår, där döden gått.


Hon gick från lik till lik och teg,


Hon tycktes gråta blott.


Med häpnad hennes tysta tåg


Den gamle, väckt ur dvalan, såg.

 

Dock mera milt med var minut,


För varje steg hon tog,


Och mera tankfullt än förut


Hans sorgsna öga log.


En aning grep hans hjärta visst,


Han tycktes veta, vad hon mist.

 

Han tycktes vänta: och hon kom,


Som om ett bud hon hört,


Så tyst, så lugnt, så visst, som om


En ande henne fört.
Hon kom.

Vid nattens bleka sken


Hon såg den fallne svensken ren.

 

Hon såg, och ropte högt hans namn,


Det kom ej svar igen;


Hon sjönk emot hans öppna famn,


Men slöts ej mer av den.


Hans genomstungna bröst var kallt,


Och stumt var allt, förvissnat allt.

 

Då, säger sångmön, föll en tår


Uppå den gamles kind,


Då talte han ett ord, vars spår


Försvann i nattens vind,


Då stod han upp, ett steg han tog


Och hann till flickans fot och dog.

 

Vad sade väl hans sorgsna blick,


Hans ord, ej tydda än?


Den tår, som ur hans öga gick,


Vad mening låg i den?


Och när till flickans fot han hann


Och föll och dog, vad tänkte han?

 

Var det för hjärtats frid kanske,


Han höjde än sin röst?


Var det en bön, han ville be


Till ett försonligt bröst?


Begrät han mänskans hårda lott


Att plåga och att plågas blott?

 

Han kom från ett fientligt land,


En oväns svärd han bar;


Dock fatta, broder, rörd hans hand,


Och minns ej, vad han var;


O, blott på livet hämnden ser,


Vid graven hatar ingen mer.

 

 

Till Förruttnelsen

(Stagnelius)

 

Förruttnelse, hasta, o älskade brud, 


att bädda vårt ensliga läger! 


Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, 


blott dig till förhoppning jag äger. 


Fort, smycka vår kammar --

på svartklädda båren 


den suckande älskarn din boning skall nå. 


Fort, tillred vår brudsäng --

med nejlikor våren


skall henne beså.

 

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, 


förkväv i ditt famntag min smärta! 


I maskar lös tanken och känslorna opp, 


i aska mitt brinnande hjärta. 


Rik är du, o flicka! -- i hemgift du giver 


den stora, den grönskande jorden åt mig.


Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver 


därnere hos dig.

 

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm 


oss svartklädda brudsvenner följa. 


Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, 


och gröna gardiner oss dölja. 


När stormarna ute på världshavet råda, 


när fasor den blodade jorden bebo, 


när fejderna rasa, vi slumra dock båda 


i gyllene ro.

 

Copyright © All Rights Reserved