Mordet på Gustav III

Anno1792

Gustav III (förevigad av Niklas Lafrensen den yngre)

Mordet på Gustav III

 

16 mars 1792. De är tidig kväll. Den svenske kungen har precis bevistat det franska spektaklet på Bollhuset som sedan 1600-talet hyst flera svenska, men även utländska teatersällskap. Byggnaden som innan året är till ända ska rivas ligger i Gamla stan, precis intill det kungliga slottet. Den svenska kungen, under vars ledning Sverige blomstrat upp kulturellt, har själv författat både operor och teaterstycken.

 

Samma kväll drar Jacob Johan Andskarström på sig sin svarta domino, en slags cape i siden med kapuschong utan ärmar, och vita mask i sin bostad vid Gamla Kungsbrogatan. Två pistoler har han med sig, en ämnad för att ta kungens liv, en för att avsluta sitt eget. Så är planen. Laddningen består av en blandning av hagel och tapetnubbar som är svåra att få ut ur kroppen. Han har också en nyligen vässad slaktarkniv med en hulling som han stoppar på sig.

 

Efter det franska spektaklet beger sig det kungliga sällskapet till den nybyggda operan – kungens stolta skapelse – som låg vid det torg som vi idag kallar Gustav Adolfs torg. Kvällens slutmål är maskeradbalen, men först ska Gustav III till drabantsalen på övervåningen för att inta sin kvällssupé.

 

Kungen har vid flera tillfällen tidigare varnats för att en sammansvärjning traktar efter hans liv. Så även denna kväll. Under måltiden får han ett anonymt brev författat av den kände oppositionsmannen Carl Pontus Lilliehorn. I samband med attentatskvällen har adelsmannen fått kalla fötter och bestämt sig för att röja mordplanerna. Inget av det känner Gustav III till när han funderar på riskerna med att delta i festligheterna.

 

Efter måltiden och påklädningen är det dags för det kungliga sällskapet att ta sig till Gustav III:s slutna loge – också på övervåningen – där kungen har möjlighet att vara incognito och skåda ut över festsalen via en rund öppning i väggen, ett så kallat oxöga.

 

Väl på plats ställer sig Gustav III vid oxögat medveten om riskerna han utsätter sig för. Han ser till att vara exponerad inför festdeltagarna under en längre stund. När inget händer säger han:

 

”Brevet måste ha ljugit, ty kan ni verkligen finna denna folksamling tillräckligt stor, för att här skulle kunna begås ett kungamord.”

 

Gustav III går ned för trappan för att delta i festen. Alla kan se vem han är trots ansiktsmasken. Det gäller även de svartklädda männen som tämligen omgående omringar kungen. De är flera, men det är Jacob Johan som ska utföra dådet.

 

En av männen slår Gustav III på axeln och säger på franska ”God afton, vackra mask” var på Anckarström avlossar sin pistol. Laddningen träffar kungen i ryggen. Kungen lyckas med nöd och näppe hålla sig upprätt medan han skriker att han är sårad, även han på franska.

 

Stora Bollhuset med rött tegeltak bredvid Storkyrkan (Teckning av Martin Rudolf Heland.)

I kalabaliken som följer slänger Anckarström ifrån sig mordvapnet och försöker skapa ännu mer oordning genom att skrika att elden är lös. De andra attentatsmännen fyller i. Men det får inte avsedd effekt. Dansen fortsätter medan kungen förs till en bänk av greve Hans Henric von Essen som varit med kungen hela kvällen.

 

Tillsammans med de andra attentatsmännen försöker Anckarström ta sig ut från operan men soldater stationerade vid utgångarna tvingar dem tillbaka. Istället återvänder Anckarström till stora salen. I vimlet har han redan gjort sig av med den andra pistolen eftersom han i förvirringen, och med insikten att kungen alltjämt är i livet, inte ser någon mening med att ta sitt eget.

 

Det ska dröja många timmar innan Anckarström får lämna operan. Först måste han och alla andra festdeltagare ta av sig masken och identifiera sig inför polismästare Nils Henric Liljensparre. Det är han som ska komma att leda polisinsatsen och inom kort fängsla flera av de sammansvurna, däribland Anckarström.

 

Under tiden förs kungen bort för att få vård. Men hans dagar är räknade, även om det dröjer 13 dagar innan han avlider. Dödsorsak: Blodförgiftning och lunginflammation.

 

Anno 1792, alltså. Den stora händelsen detta år – gustavianerna får ursäkta – är inte att Anckarström genomför sitt dåd utan att den franska revolutionen når sin fulländning i och med att Frankrike utropas till republik. Revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap har redan fått de europeiska kungahusen att bäva och de blir inte lugnare av att Tuileriepalatset i Paris stormas och den franska kungafamiljen fängslas. Kungen blir kort därefter en av många i den franska republiken – medborgare Capet. Han förlorar all sin makt. Om ett år ska han också förlora sitt huvud, det är bråda dagar för bödlarna vid giljotinen.

 

En annan republik, föregångaren till den franska republiken om man så vill, är den amerikanska. Den har inte många år på nacken 1792 och bygger på en märkvärdig självständighetsförklaring som imponerar på samtiden. I den står att alla människor har skapats lika med okränkbara rättigheter som rätten till liv, frihet och strävan efter lycka. Vilka nymodigheter!

 

1792 är också året då den siste kejsaren i det Tyskromerska riket, som har överlevt sig självt, tar över tronen. Han kommer, liksom många andra kungar och härskare, tvingas bort från makten när Napoleon några år senare inleder sina härjningar i Europa. Ett annat exempel är Gustav IV Adolf som avsätts 1809 efter att ha förlorat Finska kriget mot Ryssland som vid tillfället stöds av Napoleons Frankrike. Det är inte lätt för en kung från ett obetydligt rike att kuska fram i en krigisk tid då stormakterna kan göra lite som de vill. Gustav IV drivs av sitt hat mot Frankrikes nya makthavare och vägrar att anpassa sig efter de utrikespolitiska realiteterna.

 

1792 är dessutom året då Danmark som första land i världen förbjuder slaveriet. Det är en händelse – precis som USAs självständighetsförklaring – som pekar framåt, mot en framtid som domineras av demokratier där alla människor anses ha lika värde.

Avrättningen av Ludvig XVI året efter att Frankrike blir en republik.

Årtal har ingen betydelse i sig, men man kan ge dem en betydelse, inte minst en politisk. Om man vill lyfta fram ett demokratiskt förflutet koncentrerar man sig på 1766 (den svenska tryckfrihetsreformen) 1866 (ståndsriksdagens upplösning) eller 1921 (kvinnorna får rösträtt i Sverige). Om man vill betona ett krigiskt – för en del anses det vara liktydigt med ärorikt - förflutet är 1523 (Gustav Vasa utropar sig som kung), 1632 (slaget vid Lützen) eller 1704 (slaget vid Poltava) att föredra.

 

Den svenska stormaktstiden finns alltjämt färskt i minnet 1792 och många när en dröm om att återuppväcka den svenska björnen. Gustav III ska när han avseglade till Finland under kriget 1788-1790 ha burit en jacka liknande den Gustav II Adolf haft, Karl XII:s värja och Karl XI:s hatt.

 

Så nära i tid är stormaktstiden att en långlivad människa kan ha upplevt den under sina barndomsår. Så nära i tiden är industrialiseringen att en nyfödd kan komma att uppleva den på ålderns höst.

 

Vi väljer Anno 1792 som bandnamn för att det är ett år då Sverige kunde ha fått en revolution, men inte fick det, då en stukad adel försöker ta revansch men misslyckas. Det är under en epok då det borgerliga samhället börjar ta form och idéer om frihet mänskliga rättigheter får spridning, då Europa alltjämt präglas av det gamla, men suktar efter det nya, då revolutionskrigen blir startskottet på en över två decennier lång period av krig. Det är inte förrän Napoleon slutgiltigt besegras 1815 som Europa återigen stabiliseras. Napoleonkrigen påverkar alla och orsaker förstörelse och mänskligt lidande.

 

I Sverige har vi 1792 en adel som i allra högsta grad är en maktfaktor. Samtidigt har ståndet förlorat många av sina privilegier. Under riksdagen 1789 lyckades Gustav III införa Förenings- och säkerhetsakten – mitt under brinnande krig – trots motstånd från adeln. Förutom att beslutet ytterligare stärkte det kungliga enväldet så gynnades de ofrälse så till vida att adelns monopol till ämbeten i staten upphävdes.

 

Anckarström hatar Förenings- och säkerhetsakten. Man kan se hans mord som en utdöende klass desperata försök att till varje pris behålla sin maktställning i ett samhälle på väg att ändras i grunden. Många inom adeln vill ha en förändring – en del är påverkade av det som händer i Frankrike, andra bara genuint trötta på Gustav III och hans politik.

 

Oppositionen leds av Carl Fredrik Pechlin som lycks samla flera kända kungakritiker som Jacob och Johan Engeström, Carl Pontus Lilliehorn – brevskrivaren – och Johan Ture Bielke. Tillsammans sitter de på Blasieholmen och smider sina planer. Pechlinska huset låg på samma plats som gamla SAF-huset, en byggnad som numera är en del av Grand Hotel.

 

I Biografiskt Lexicon från 1835 beskrivs Anckarström som ”snål och af råa seder”, måhända för att skribenten vill visa vilken usling han är. När Ernst Brunner skriver om samme man i boken Anckarström och kungamordet får man en an annan bild av kungamördaren. Men att han tillsammans med grevarna Claes Horn och Adolph Ludvig Ribbing känner ett personligt hat gentemot kungen råder det inga tvivel om.

 

Pechlins sammansvurna män vill återinföra frihetstidens ständervälde. Radikalast är nog Jacob von Engeström som åren före attentatet skissar på ett statsskick med en starkt begränsad kungamakt och ”ett svenska folkets fullmäktige”. Så här beskriver han statsskicket:

 

”De röstberättigade förfdelas på sex klasser och präste- eller läroståndet. “Fast egendom på landet och i städerna — också hus — eller ock officersboställen, bruk, kronöhemman kvalificera till rösträtt”.

 

Carl Fredrik Pechlin ledde kuppmakarna.

(Målning av Per Krafft d.ä.)

Men oavsett vilka förhoppningar oppositionsmännen har så blir det inget av revolutionen. Den rinner ut i sanden och istället tar Gustav III:s bror Karl över styret tillsammans med sin bundsförvant Gustaf Adolf Reuterholm.

 

Mordet på Gustav III är för samtiden en storpolitisk händelse men i ett lite längre perspektiv en händelse med liten betydelse. Sverige blir kvar vid det gamla, det kungliga enväldet består.

 

Vem var då Anckarström? Han föds 1762 och blir föräldralös i unga år. Istället blir det släktingen och publicisten Carl Christoffer Gjörwell som tar sig an hans uppfostran. Gjörwell är en envis rojalist och tar efter kungamordet avstånd från Anckarström.

 

Anckarström blir i unga år page åt Gurtav III och sedan fänrik vid kungens livgarde. 1783 tar han avsked med kaptens värdighet och arrenderar två gods. Han hamnar i flera rättsliga tvister, anklagas för att vara spion och dras i början av 1790-talet in i sammansvärjningen som kretsar kring Pechlin. Det är i samband med det som han tycks besluta sig för att döda kungen.

 

Under vintern 1792 gör han flera misslyckade attentatsförsök. Han far ute till Haga där kungen vistas, går på operabesök med Claes Horns skarpladdade pistoler och besöker Bollhusteatern där kungen befinner sig. Efter dessa misslyckade försök lämnar Anckarström tillbaka pistolerna till Claes Horn och beslutar sig för att laga sina egna hos vapensmeden Kauffman som han känner sedan tidigare.

 

Anckarström är också med under Riksdagen i Gävle i februari som huvudman för sin ätt. Även där försöker han komma kungen nära men det är först när han återvänder till Stockholm som planerna på att skjuta kungen på en maskeradbal verkar ta form. Efter två besök på operan utan förrättat förvärv faller allt på plats den ödesdigra kvällen den 16 mars.

 

Redan dagen efter dådet far en polisgevaldiger runt i staden och visar upp vapnen som använts vid mordet för stadens vapensmeder. Kauffman känner igen pistolerna. Han berättar att en adelsman lämnat in dem för lagning men vill inledningsvis inte avslöja vem. Han tas in till förhör där han slutligen yppar kungamördarens namn.

 

Anckarström fängslas varpå förhören inleds. Anckarström vägrar till en början att avslöja vilka hans medkumpaner är men efter att ha blivit satt under hård press av Liljensparre erkänner han att både Horn och Ribbing är inblandade.

 

Så här lyder delar av Jacob Johan Anckarströms bekännelse:

 

”…ty att leva här ett uselt lif 10 år mer eller mindre är intet emot at kunna göra en hel nation lycklig, de egna olyckor som har passerat mig vid slutet av 1790 och 1791, tillika med dess känslor och tankar för det allmänna, sammanknöt min determination att hellre dö än leva ett uselt liv, detta gjorde mitt annars lättrörda och ömma hjärta alldeles känslolöst för denna högst fasliga gärning.”

 

Det här textavsnittet är en del av bekännelsen som aldrig läses upp för att det anses för komprometterande för Gustav III. Sida upp och sida ner kritiserar Jacob Johan Anckarström Gustav III, bland annat för att han startade kriget 1788. I en av de texter som vi har tonsatt, Den döende krigaren, nämns sjöslaget vid Hogland. ”Det var en man från Hoglands tid”, skaldar Runeberg och vill med säga att det var en erfaren krigare som var med under Gustav III:s ryska krig.

 

Anckarström blir syndabock trots att han är långt ifrån ensam om att utföra dådet. Grevarna Horn och Ribbing får behålla sina liv, förlorar sina adelstitlar och landsförvisas istället.

 

Innan Anckarström avrättas ska han slita spö på tre torg under tre dagar, den 19, 20 och 21 april. Uppvärmningen inför piskrappen består i att stå i halsjärn i två timmar.

 

Så här lyder domen:

 

”…jämte förlust av gods och ära även skall mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torg stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödeln med fem par spö blivit hudstruken"

 

Första spöslitningen äger rum på Riddarhustorget. På teckningen som blev Anno 1792:s konvolut kan man se hur folkmassan trängs runt schavotten som gjorts fyra och en halv meter hög. En av åskådarna är Gjörwell som har sin bokhandel intill torget. 260 soldater bevakar tillställningen.

 

Anckarström sitter fängslad i hovrättens hus, det gamla Wrangelska palatset på Riddarholmen, bara ett stenkast från Riddarhustorget. Han är satt under bevakning dygnet runt och får inte samtala med någon. Han får inte heller tvätta sig eller raka sig. Hans skägg blir längre och längre.

 

Dagen för spöslitningen hämtas han och går tämligen ”sturskt” till schavotten, enligt Gjörwell. Halsjärnet blir till ett makabert halssmycke. Ovanför kungamördaren sitter en skylt med texten: ”Konungamördaren Jac. Joh. Anckarström”. Under den har man fäst en av pistolerna som han haft med sig till maskeradbalen samt slaktarkniven.

Efter schavotteringen vänds Anckarström om så att han står med ryggen vänd mot publiken varpå piskan (som egentligen består av två käppar som legat i saltlake) viner över hans rygg. Gång på gång. Massan jublar. Efter ett par rapp vrålar Anckarström ut sin smärta varpå publiken skanderar ”Elden är lös, elden är lös”.

 

Anckarström piskas på Riddarhustorget.

Efter ytterligare två spöslitningar dagarna efter forslas Anckarström slutligen till galgbacken den 27 april. Sittandes på en kärra och med soldateskort far han genom huvudstaden, genom Gamla stan upp på Götgatan och vidare söderut. Åskådare kantar den makabra kortegen. Han hälsar på bekanta som kikar nyfiket ut ur fönstren. Till sist är man framme vid Skanstull där galgbacken ligger. Vid galgen har en träpåle slagits ned i marken. Det är på den det avhuggna huvudet ska spetsas.

 

Så här beskriver Gjörwell avrättningen i sin dagbok:

 

”Således färdig ledde de honom up på sjelfva Afrättsplatsen, behållandes därvid röda västen på sig, såsom den var ganska mycket utringad omkring Halsen, lade honom ner, och sedan Hufvudet var väl pressadt på sin Block och Handen lagd på den andra, lutade sig Pastor Roos ned, strök med sin Hand öfver hans bara Hals och sade: Dig är förvarad Härlighetens Krona; hvartil han med tydelig och oförfärad Röst svarade: Pris och ära vare Tig, Herre Jesu innerlig! Då i detsamma Mästermannen och Rackaren skiljde Hufvudet och Handen ifrån Kroppen. Alla åsågo med största förundran denna hans stora Frimodighet och synbara Glädje. Sedan han således legat en liten stund, kom Rackaren med sine Drängar up, kastade ner begge Blockarne och vände om Kroppen, så at den kom at ligga på ryggen och al den öfvriga Bloden förrinna densamma. Häruppå gingo de ned på marken igen och togo sig Frukost med Bröd och Brännvin, för at styrka sig til den magstarka Förrättningen; återträdde sedan up igen, då Rackaren med en stor knif ristade up Kroppen alt up ifrån Halsen til medjan; hvarefter Drängarne uttogo Hjertat, Inälfvorna och det Hemliga Tinget, läggandes alt detta uti en Påse, som bars i en Grop under Steglen, hvar det jordades. Sedan gicks på med Bilan, och delades Kroppen först längs efter och sedan tvärs öfver i fyra Delar. Vesten, Böxorna och Skorna afdrogos först eller före denna Operation; men Lintyget behöll han på sig, som styckades med. Häruppå togs Hufvudet, som blottades, och slogs igenom detsamma en lång och stark Dragspik, och bars sedan up för en stege på den höge Pålen, och slogs där åter in med många Hammarslag, vändandes ansigtet ut åt Platsen och vägen, seendes med det långa och svarta skägget hiskeligt ut. Likaså skedde med Handens genom- och upspikande under Hufvudet. Häruppå båros Fjerndelarna af kroppen och lades på sina Hjul, de begge öfre Kroppsdelarne på de inre och de begge nedre på den yttre Hjulen. Sist upspikades stora Taflan på sjelfva Galgen bakom hans Hufvud. Under det at den upspikades gick jag mina färde, upfyld af många Betraktelser.”

 

Så behandlas en kungamördare i nådens år, anno 1792…

 

Copyright © All Rights Reserved