Lenngren

Anno1792

Denna skämtteckning bygger på en av Lenngrens mer skämtsamma dikter. Under teckningen står dessa rader:

 

"Med rob matronan gick så nätt i lång och sedig menuett. Då flängdes ej som nu man flänger. Då lekte flickorna göm ring ... Med rob matronan gick så nätt

i lång och sedig menuett.

Då flängdes ej som nu man flänger.

Då lekte flickorna göm ring ...

Men nu de gömma ingenting.Men nu de gömma ingenting.

Anna Maria Lenngrens vassa penna

 

Anna Maria Lenngren (del av porträtt med i

Svenska Familj-Journalen).

 

Anna Maria Lenngren, född 1754, levde och verkade under den gustavianska eran. Med andra ord fick hon uppleva en politisk turbulent och bitvis våldsam tid. Hon var 18 år när Gustav den III satte stopp för Frihetstiden och återinförde det kungliga enväldet.

 

Tre år senare hade hon sitt genombrott, som översättare, med dikten ”The-Conseillen” där hon gör upp med gamla föreställningar om kvinnans roll i samhället. Hon driver med dem som anser att kvinnans inte ska ha andra ambitioner än att steka, koka och skvallra. Hon räknas därefter som en förgrundsfigur inom kvinnorörelsen.

 

Fram till hon gifte sig med Carl Peter Lenngren och började skriva i hans tidning Stockholms-Posten skrev hon under sina dikter med A. L. M. Därefter föredrog hon att vara anonym. Hon umgicks flitigt med Johan Henric Kellgren som också skrev för Stockholms-Posten. När hans hälsa försämrades fick hennes diktproduktion allt större betydelse för tidningen. Till en början trodde man till och med att det var Kellgren som var författare till hennes dikter.

 

Precis som Lenngren var Kellgren en av den gustavianska erans främste författare. Han var verksam som poet, dramatiker, översättare, kulturskribent och debattör och en av Svenska Akademins första medlemmar. Han stod Gustav III nära.

 

Anna Maria Lenngren höll litterär salong där den tidens litterära giganter samlades (ursäkta Ranelid, men du är inte en av dem eftersom du inte levde på 1700-talet, men bara därför). Förutom Kellgren kom Gustaf Fredrik Gyllenborg, Carl Gustaf af Leopold och Gudmund Jöran Adlerbeth ofta på besök.

 

Mellan 1795 och 1800 hade Lenngren sin mest produktiva period med dikter som Källan, Min salig man, Pojkarna, Kärleken och dårskapen. Hon driver med samtiden i många dikter, är rätt och slätt en klarsynt satiriker. Hon inledde karriären med att översätta operatstycken och skrev också korta skämtdikter som blev mycket populära, till exempel denna kvickhet som hon tillägnade Bellman:

 

”Avstod artigt ’Dagens sallad’ / inte däremot ett glas”

 

Under hennes sista 17 år minskade diktproduktionen drastiskt. Hon är begravd på Klara kyrkogård.

 

Ännu en skämtteckning med dessa rader:

 

Omsider, när hoppet den nådiga tröt, beskrattad och hädd omkring landet,

hon - ätten till fasa - med länsmannen knöt

det heliga äktenskapsbandet.

Kyrkogården

(Anna Maria Lenngren)

 

Stundom kring de dödas läger

För mig själv jag vandrar plär.

Tystnaden, jag finner där,

Ingen fasa för mig äger:

Ljuv den för min känsla är.

 

När jag mig förtroligt sänker

På en gräsbevuxen häll,

Fridsamt på min levnadskväll,

Mina sorgers slut jag tänker,

Tänker vilan, och är säll.

 

Utan bävan, utan smärta

Ser jag dödens strödda spår:

Vid den stumhet kring mig rår,

Ingen röst uti mitt hjärta

Något brott mig förebrår.

 

Jag en renad glädje känner

Uti denna enslighet —

Och från vilans rolighet

Vålnader av hulda vänner

Viska frid och salighet.

 

 

Göternas utvandring

(Knut Lyne Rahbek,

översatt av Anna Maria Lenngren)

 

Hvi prisas så högt våra fäder?

Hvi yrkas att lefva som de?

De härjade länder och städer,

Att få hvad oss freden kan ge.

Man tror att de sökte sig ära

På deras Manhaftiga tåg,

Men eder min visa skall lära

Hvad orsak som deruti låg.

 

För fädren den tiden tillbaka

Visst ölet och mjöden ej tröt,

Men ölet ej mer ville smaka

Och mjöden den föll dem för söt.

Den nektar, som här synes strömma,

Var sällsynt i Valfaderns säl,

Ty Oden lät vinflaskan gömma,

Så snart han fyllt i sin pokal.

 

Med svärdet i handen de drogo

Till nejden, der drufvorna gro.

De hunno den, drucko och slogo –

Der ville de bygga och bo.

Men romarn förtrytelse kände?

Ty göternas törst tog ej slut:

Man flux en borgmästare sände

Ur landet att drifva dem ut.

 

Till härnad han gaf sig å färde,

Men illa hans skinn deraf sved:

Den gode borgmästarn de lärde

Att låta dem dricka i fred.

Dock fingo de plikta för ruset:

För stark var den dosis man drack –

De göter nu lågo i gruset,

Och romarne slogos som pack.

 

Än fortfor dock göten att gästa

Vinländerna ofta och tidt.

Men fransmannen höll för det bästa

Att höfligt sig göra dem qvitt.

Han utbad sig ödmjukt den ära

(Fransosen är alltid poli)

Att skicka det vin, vi förtära,

Och dertill straxt samtyckte vi.

 

I verlden man alltid skall spörja:

Med höflighet höflighet vins.

Nu sjelfve vi derom besörja

Att vin hemtas hit, hvar det fins.

Och aldrig utvandra vi mera

Att mordiskt om tårarne slåss...

Må handel och sjöfart florera,

Så dricka vi gladast hos oss!

Hvi prisas så högt våra fäder?

Hvi yrkas att lefva som de?

De härjade länder och städer,

Att få hvad oss freden kan ge.

Man tror att de sökte sig ära

På deras Manhaftiga tåg,

Men eder min visa skall lära

Hvad orsak som deruti låg.

 

För fädren den tiden tillbaka

Visst ölet och mjöden ej tröt,

Men ölet ej mer ville smaka

Och mjöden den föll dem för söt.

Den nektar, som här synes strömma,

Var sällsynt i Valfaderns säl,

Ty Oden lät vinflaskan gömma,

Så snart han fyllt i sin pokal.

 

Med svärdet i handen de drogo

Till nejden, der drufvorna gro.

De hunno den, drucko och slogo –

Der ville de bygga och bo.

Men romarn förtrytelse kände?

Ty göternas törst tog ej slut:

Man flux en borgmästare sände

Ur landet att drifva dem ut.

 

Till härnad han gaf sig å färde,

Men illa hans skinn deraf sved:

Den gode borgmästarn de lärde

Att låta dem dricka i fred.

Dock fingo de plikta för ruset:

För stark var den dosis man drack –

De göter nu lågo i gruset,

Och romarne slogos som pack.

 

Än fortfor dock göten att gästa

Vinländerna ofta och tidt.

Men fransmannen höll för det bästa

Att höfligt sig göra dem qvitt.

Han utbad sig ödmjukt den ära

(Fransosen är alltid poli)

Att skicka det vin, vi förtära,

Och dertill straxt samtyckte vi.

 

I verlden man alltid skall spörja:

Med höflighet höflighet vins.

Nu sjelfve vi derom besörja

Att vin hemtas hit, hvar det fins.

Och aldrig utvandra vi mera

Att mordiskt om tårarne slåss...

Må handel och sjöfart florera,

Så dricka vi gladast hos oss!

 

 

Copyright © All Rights Reserved