Burns

Anno1792

Burns - skottarnas nationalskald

 

Robert Burns är en skotsk nationalpoet.

Robert Burns är en skotsk nationalpoet, född 1759. Han levde ett kort men mycket händelserikt liv. Han är bland annat känd för sina otaliga kärlekshistorier (som han också skrev om).

 

I unga år fick Burns ett barn med en murardotter. När hennes far gjorde klart att han inte såg Burns som en framtida svärson beslöt

sig den ratade ynglingen för att flytta till Jamaica där han hade för avsikt att tjäna sitt uppehälle som bokhållare på en slavplantage.

 

Burns behövde pengar till resan och gav därför ut några av sina dikter. Den så kallade Kilmarnock-samlingen blev en stor succé och han fick en stor summa pengar, så pass stor att han bestämde sig för att stanna kvar i kalla Skottland. Under tiden hade murardottern fött tvillingar.

 

Efter succén med Kilmarnock volume flyttade Burns en tid till Edinburgh där han umgicks med den tidens litterära elit. Här fortsatte han att uppvakta kvinnor och ge ut dikter. När han slutligen lämnade staden återknöt han kontakten med murardottern som han gifte sig med. De fick totalt nio barn varav tre nådde vuxen ålder.

 

I början av 1790-talet fick Burns i uppdrag att skriva texter till ett hundratal visor. ”The Melodies of Scotland” gjorde honom odödlig för skottarna.

 

Några år senare försämrades hans hälsa drastiskt och slutet kom efter ett besök hos tandläkaren 1796. Vad han led av är svårt att fastställa eftersom läkarvetenskapen knappast var en vetenskap för 200 år sedan. Reumatisk feber, är en teori, en otäck följdsjukdom till bland annat streptokocker. Att han var försupen tycks ingen förneka. Burns blev bara 37 år gammal. Liksom Stagnelius anses han vara en förgrundsfigur inom romantiken.

Du dal vid vackra Doon

(Robert Burns)

 

Du friska dal vid vackra Doon,


hur kan du blomstra, väna dal?


Du fågel, varför sjunger du?


Min själ är sjuk och full av kval!



 

Din muntra sång bland rosorna


har sorgen till mitt hjärta sänt,


den minner mig om lyckans tid,


som gått, men aldrig återvänt!



 

Jag strövade vid vackra Doon,


där ros med vedben slingras in.


Var fågel om sin kärlek sjöng,


detsamma gjorde jag om min.



 

Med hjärtat glatt jag bröt en ros,


hur skön min fagra törnros var!


Då kom det en, som stal min ros,


men lämnade mig törnet kvar.

 

(Här kan ni lyssna på orginalmelodin)

 

 

 

Copyright © All Rights Reserved