Bellman

Anno1792

Bellman keeps on rockin´

Carl Michael Bellman var förutom nationalskald också en riktig lustigkurre. Så mycket är skrivet om honom att vi inte tänker göra annat än att återge vad poeten Johan Gabriel Oxenstierna skrev i sin dagbok efter att ha bevittnat en föreställning hos Anders Lissander som var Bellmans beskyddare:

 

"Bergklint och Kexel kommo till mig och förmådde mig att med dem gå till kommissarien Lissander för att där se på Bellmans upptåger. Jag följde med dem och har ännu i all min livstid ej skrattat så mycket som i kväll. Bellman har inrättat en orden till Bacchi ära, varuti ingen får bli intagen som ej till det minsta två gångor för allas åsyn legat i rännstenen. Han håller detta kapitel ibland, dubbar riddare, allt efter som förtjänta ämnen framkomma, och i kväll höll han en parentation över en död riddare; allt på vers satt efter operastycken. Han sjunger själv och spelar på cittra. Hans gester, hans röst, hans spelning som äro oförlikneliga föröka ännu mer det nöjet man har av själva versen som är alltid vacker, och som innehåller tankar, ömsom löjliga, ömsom sublime, men alltid nya, alltid starka, alltid oväntade, över vilka man ej kan undgå att häpna och antingen komma utom sig av förundran eller av skratt."

 

På 1700-talet var det populärt med ordnar vars medlemmar ägnade sig åt mer eller mindre hemliga riter. Både Gustav III och Karl XIII var med i Svenska Frimurare Orden som blomstrade under denna period. Även Carl Michael Bellman måste förstås ha en egen, Bacci orden, som skilde sig från alla andra på en väsentlig punkt; den fanns inte på riktigt. Men medlemmarna i Bacci orden var inte påhittade utan en lång rad suputer som var välkända i Stockholms krogliv. Alla tilldelades en vapensköld och ett valspråk. Till exempel kallades notarien Kolmodin för Källarcreutz.

 

Så här beskriver Bellman dryckesbrodern Lundbeck:

 

“Suspenderad kontrollör vid sjötulls-kammaren i Lovisa, med eldröd skinande nästa till lykta för sin fot.”

 

Fader Movitz är annan karaktär i Bellmans diktning som också baseras på en livslevande person, sonen till en krögare som gjorde en kort och inte särskilt ärorik karriär inom det militära. Han dog utfattig 1779, 60 år gammal.

 

Som epistelfigur beskrivs Fader Movitz som en musikalisk virtuos. Av Bellman tillägnas han ett helt verk: BACCHI TEMPEL öpnadt vid Corporalens samt Ordens-Oboistens Fader Movitz död 1779. I detta verk ingår sången Skåden hit, märk och minns.

 

Mot slutet av livet använder Bellman Movitz som alter ego i sin brevväxling med Helena Quiding som han uppvaktade. Hon ägde ett lantställe på Norra Djurgården, Heleneberg, som Bellman ofta besökte.

 

Trundman, som omnämns i texten Skåden hit, märk och minns, är också en karaktär i Bellmans diktning. I Handlingar rörande Bacchi ordenskapitel benämns han som ordensklockare.

 

Även sången "Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar" handlar om Movitz. ”Tll fader Movitz, under dess sjukdom”, skriver Bellman som tillägg till episteln (no 30). Anno 1792:s cover inleds med ett doom metal-riff.

 

Sist men inte minst har vi valt "Gråt Fader Berg och spela"; Elegi öfver slagsmålet på Gröna Lund.” Episteln är inte lika mörk som de två andra sångerna och vi har också för en gångs skull ökat tempot något. Bellman baserade episteln på Händels "The flocks shall leave the mountains" ur "Acis and Galatea". Även denna gång har vi valt att göra en cover, traditionell hårdrock.

 

Texter

Skåden hit, märk och minns

(Carl Michael Bellman)

 

Skåden hit, märk och minns!


Movitz mer ej finns,


vårt ömma öga gråter.


Ren hans mull samlad är


i den urnan här,
Trundman upplåter.


Sjungom högt Bacchi lov!


Sove Movitz, sov!


Sove han gömd och glömd,


smädad och berömd;


nämn hans glada namn nu åter,


Skåden hit, märk och minns!


Movitz mer ej finns,


vårt öga gråter.



 

Vad må jag ej gråta


min bror och bestört,


för ögonen våta


nu hålla mitt skört.


Templet jag åter,


sorgsen upplåter,


vad skall jag göra? jag gråter.


Vad skall jag göra?


Templet förstöra?


Nej, jag skall hänga mig själv;


Dock nej, du flod, du klara älv,


lät i ditt sköte min hamn sig få dölja,


öppna din bölja,


lät mig få följa


med dina forsar och dö!


Men ack! vad skall jag göra?


på denna så sorgliga ö!

 

Gråt, fader Berg, och spela,

(Carl Michael Bellman)

 

Gråt, fader Berg, och spela,

din pipa sorgligt stäm

och röret kläm!

Mitt bröst kan ingen hela,

det frustar öl och märg.

Blås, fader Berg!

 

Märk, denna stora stuga,

du full av flickor minns,

är nu sa tom, att knappt en enda fluga

uti taket finns.

Har syns ej Jergen Puckel mer med hatten buga

som en prins.

 

Här syns ej bord och bankar,

blott dörrar utan lås.

Din pipa blås!

Där förr sågs glas och skänkar

och bröder stå i ring,

syns ingenting.

 

Där förr du stod till vänster

och på ditt valthorn gol,

nu synes bara sönderslagna fenster

och en gammal stol.

Har fåfängt spelmän nånsin vänta fler

förtjanster med fiol.

 

Där förr var tilja darra

vid stampning, larm och dån

syns ej en spån.

De murkna plankor knarra,

och skorsten sviktar nu.

Blås, kära du!

 

Där förr man såg trompeter

ur fenstren stickas ut,

syns trasor av gardiner och tapeter

fläkta var minut.

Och fåfängt ser man hästar, vagnar och kareter

vid var knut.

 

När bröder ej förlikas,

plär leken lyktas så.

Min rygg är blå.

En örfil kan undvikas,

när som man ingen ger.

Blås inte mer!

 

Var en ej mer må dricka,

än honom är beskärt;

ty i korpralens kanna näsan sticka

det är intet värt

Och aldrig nånsin dansa med en annans flicka

har jag lärt.

 

Drick ur ditt glas

(Carl-Michael Bellman)

Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar,

slipar sitt svärd och vid din tröskel står.

Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörn gläntar,

slår den igen, kanske än på ett år.

Movitz, din lungsot den drar dig i graven.

Knäpp nu oktaven:

stäm dina strängar, sjung om livets vår!

 

Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,

nedkramat bröst och platta skulderblad.

Lät se din hand! Var ådra blå och trinder

ligger så svälld och fuktig som i bad;

handen är svettig och ådrorna stela.

Knäpp nu och spela,

töm ur din flaska, sjung och drick var glad!

 

Himmel, du dör, din hosta mig förskräcker;

tomhet och klang, inälvorna ge ljud;

tungan är vit, det rädda hjärtat kläcker,

mjuk som en svamp är sena, märg och hud.

Andas! — Fy tusan, vad dunst ur din aska!

Län mig din flaska!

Movitz, gutår! Skål! Sjung om vinets gud!

 

Utur hans kärl din död i droppar flutit

helt oförmärkt med löje, sång och ro.

Ja, detta glas bedrövligt inneslutit

glödande maskar, vill du, Movitz, tro.

Allt är förtärt, dina ögon de rinna,

tarmarna brinna.

orkar du ropa än gutår? — Jo jo.

 

Nå så gutår! Dig Bacchus avsked bjuder,

från Fröjas tron du sista vinken får.

Ömt till dess lov det lilla blodet sjuder,

som nu med våld ur dina ådror går.

Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda!

Skull' du åstunda

ännu en fälsup? Vill du dö? — Nej, gutår!

 

 

 

Copyright © All Rights Reserved